Renslingans Kennel

Drentsche Patrijshond 

Strävhårig tax (normal)

 

Bildgalleri


Sådan mor sådan dotter. Lika som bär!

Ilses mamma Nikie fan't Suydevelt med Froukje Hoeksema när vi besökte dem i januari 2008.

Niekie och kullen om nio.

Ilse tio dagar gammal.

Åtta veckor gammal kom Ilse till sitt nya hem i Sverige.

Hon fick dotterns gamla gossehund. Tre och ett halvt år senare är den enögd, men annars hel och ligger ofta vid Ilses sida, särskilt när hon skenlöper.

En stunds vila i buren som redan i början fick fungera som krypin och sovhörna. Idag är en bur en trygg plats oavsett om den är öppen eller stängd.

Ilse älskade genast snön i Funäsdalen. Snö var kul!

Jättekul.

Liten Drent på vift i stor skog.

Att bli kliad på magen av matte var skönt.

Husse blev snabbt känd för att ha gobitar i köket när matte inte såg.

Våren kom och båttur i Stockholms skärgård blev en höjdare.

Premiär för fjällvandring. Vid midsommar gick vi från Eiriksvollen i Norge till Blåhammaren, därefter Sylarna, åter Eiriksvollen den tredje dagen. Ilse var med på allt och visade att det här passade henne precis!

Utanför Blåhammarens fjällsstuga innan nästa dagsetapp. Jag var nog född till fjällhund i alla fall!

Strax innan en oförglömlig vadning över en forsande vårälv. Ilse tog sig lättare genom det iskalla vattnet än vi, som förgäves försökte hålla skor och strumpor torra. 

Kungsledens nordligaste etapp i mitten av juli. Jag ÄR en fjällhund.

Fantastiska lappländska vyer!

Sameläger.

På fjällstationerna håller man sig med gott om ved och gas.

Rastkåta invid sjö.

Lunchpaus vid Tjäktastugorna. En trött drent tar alla chanser till vila. Vid det här laget har hon lärt sig att passa på.

Renväktarstuga

Trots att det var mitt i juli fanns det gott om snö kvar högt upp.

Mer sommar blir det inte drygt tusen meter över havet i Lapplandsfjällen.

Bäst att vila när man kan!

Ilse fick stanna i dalen när matte besteg Kebenekaises sydtopp. Här är gruppen på väg över en glaciär. Av säkerhetsskäl är alla ihopbundna i samma rep.

På väg upp mot toppen och mitt i ett moln.

Längst upp på Kebenekaise sydtopp, 2103 m öh.

Den svårbestigna nordtoppen skymtade fram ur molnen ibland.

När molnen lättade lite var utsikten fantastisk.

På väg tillbaka. Toppen, sedd från andra sidan glaciären, och under den det flera hundra meter höga stupet som vi klättrat upp och ned för.

Ilse ställde sig undrande när matte kom tillbaka. Brukar inte jag få vara med på allt?

Snö i Stockholm. Ilse älskar snö!

Påsk i Funäsdalsfjällen. Varmt och soligt och ändå gott om snö. Kan man önska sig mer? Vi åkte från Bruksvallarna till Tänndalen över Andersborg. För mig var turen extra behaglig, eftersom Ilse gärna drar mig uppför backarna.

Rast halvvägs där tre olika leder korsade varandra.

En stunds vila i solen vid Andersborg.

Därifrån var det utförsbacke hela vägen ned till Tänndalen.

Drentträff i Stockholm. Tre Stockholmsdrentar fanns det sommaren 2009. Dante (Vallbyviks Sturkas) och Jasper (Beijko van der Nerbosche Wateren) är två stiliga drenthannar som Ilse blev mycket förtjust i.

En stunds lek på gräsmattan med andra drentar var en höjdare.

Sommaren ägnades åt bad och simträning i lite varmare vatten än det som finns i Funäsdalen.

Nästa etapp av Kunsleden. Första veckan i september gick vi från Nikkaluokta till Kvikkjokk. Det var soligt och friskt i luften. Har man tur med vädret kan september vara en underbar tid att fjällvandra.

Det är lätt att få glädjefnatt när man äntligen är ute på fjället.

Singistugorna tidigt på morgonen. Det är minusgrader och vitt av frost.

När solen värmer på tinar det så sakteligen upp. Vidderna är otroliga!

Det märks att Ilse trivs när hon är ute. Hon kan gå tjugo kilometer om dagen eller mer och är fortfarande pigg och med på noterna.

Kungsleden är välskött och över älvar och vattendrag finns det oftast broar, vilket vi som är vana vid andra förhållanden är mycket tacksamma för. I år har Ilse en egen väska som hon bär sin mat i. Vi är ju ute i nästan tio dagar, så det blir flera kilo torrfoder att bära på.

Vid Teusajaure fjällstuga fick vi ett eget hus med utsikt över sjön. Hund får  bara får vistas i vissa rum och här råkade det vara det bäste på hela anläggningen. Solen lyste länge på trappan där vi satt och tog igen oss.

Utsikten från vårt hus i Teusajaure.

Och vid solnedgången.

Så här kan det se ut inne i en fjällstuga. Det är självhushållning och finns varken el eller rinnande vatten, men känns ändå bekvämt när man är ute på fjällvandring.

Trollsk stämning en morgon vid Pårtestugan, sista anhalten innan slutstation vid Kvikkjokk.

Sjön Stuor Tata vid Pårte. Ibland känns det som om man vandrar genom ett vykort, eller en tavla av John Bauer.

Ilse spurtar fram på sandstranden på ön Texel i Holland

Husse spurtar visst inte. Bäst att hjälpa till och leta snäckor i stället.

Äntligen tillbaka i Funäsdalen efter alla resor. Då vet glädjen inga gränser.

Måste hoppa lite! 

Rusa genom gräset.

16 augusti betyder hundsläpp och början på träning ute på fjäll. Konditionen måste övas upp, och sedan var det alla dessa lämlar överallt ... Svårt att låta dem vara i början. De är så otroligt många i år!

Vatten ur bäcken i en paus.

Sedan ut på sök igen!

Härligt att äntligen få springa tills man blir trött.

Släpspår med vildkanin. Ilse hämtar och kommer som ett skott. Tidigare hade vi bara haft tillgång till köttkaniner och varje viltslag måste övas med, även olika slags kanin. Till skilllnad från en del andra hundar är Ilse inte alls skeptisk vid kontakt med nytt vilt, snarare blir hon lite för intresserad och vill undersöka bytet själv, vilket absolut inte är okej. Som tur var fick vi tag i vildkanin när vi passerade Uppsala och nu fungerar även det.

Avlämning av kanin. Jag sitter och håller fast tills jag får kommandot "loss".

En mulen och regnig dag skulle det apporteras and i Funäsdalssjön. Inga problem. Det var ju nästan lika blött uppe som i vattnet.

På väg tillbaka.

Vi måste nog öva lite på greppet. Men upp kom den. Och en and är betydligt tyngre än en liten mås.

En torr and går lite lättare.

Ilse står för en duva i bur.

Vitsen är att Ilse ska stå kvar tills matte säger till. Då drar husse eller någon annan upp buren och duvan flyger upp. Det svåraste av allt är då att sätta sig ned och se på hur fågeln flyger bort, men numera händer det ganska ofta att det går.

Inte förrän matte säger till får man röra sig. Matte går runt en och kollar att man står kvar.

Höstjakt i Rogenområdet. En solig septemberdag med lagom bris och fortfarande ganska gott om fågel.

När man springer mycket är det skönt att sitta ned en stund och blicka ut över sjön.

Kan det bli härligare än så här?

Ilse apporterar ripa.

Som sagt, jag släpper inte förrän jag får kommandot "loss". Men mjuka läppar ska det vara - och det har jag!

I Holland händer det att man använder Drentar vid harjakt, men det gör inte vi. Enbart fågel ska det vara. Husse sköt dock en hare på egen hand. Den fick ligga över natten, och hann bli ganska stel, innan det blev dags för Ilse att öva släpspår med den - vilket resulterade  i denna smått komiska bild.

Hämta och lämna gick dock lika bra, trots stelheten.

Sista veckan i september gick vi från Ramundberget via Fältjägaren till Helags och ned till Kläppen i Ljungdalen. De hade lovat fint väder, men den första dagen regnade det och blåste kuling. Ett tag tittade solen i alla fall fram och skapade denna fina regnbåge. 

Utsikt från Fältjägarstugan denna blåsiga regniga dag. Stora renhjordar betade omkring. Jag var så trött att jag inte ens tänkte på att fota dem. Man är så van vid att de finns överallt. Jag är otroligt tacksam att Ilse nästan helt har slutat intressera sig för hårvilt med klövar.

Husses väst fungerar perfekt som värmande jacka när det blir rast.

Nästan framme och på väg ned mot Kläppen, då kom äntligen solen och vinden dog bort. Tre stora ripkullar om mer än tio fåglar hittade vi på förmiddagen och två ensamma fåglar efter lunch. Det är ett otroligt ripår! Synd att man bara hade en startpistol med sig (husse kunde tyvärr inte följa med). Med geväret hade det blivit ett helt fång fåglar att ta med sig hem.

Utsikt över fjället mellan Helags och Kläppen. Det här vädret skulle man ha haft i båda dagarna. Ändå är det de ruggiga dagarna som gör att man verkligen uppskattar när det är fint. Ibland glömmer man det.

Första veckan i oktober kom snön till Funäsdalen. Det är härligt när allt blir så där vitt och ljust. Här är utsikten över Anåfjället sett från Röstberget där vi bor.

Ilse älskar snö och blir som en liten valp igen när den första snön kommer. Då övade vi lydnad på IP. Först gick det så där, sedan ganska bra.

Fast helst vill man bara gräva och balla runt ...

Sitta fint går väl ...

 ... men måste jag ...?

 ...tror inte det ...

...här ska lekas ...

 ...och springas runt ...

... för om ingen visste det ... så är jag faktiskt en ganska busig hund!

Nu har isen börjat lägga sig på Funäsdalssjön. Snart kommer skotrarna att köra här.

Vi övar stadga med duvor.

Ilse står som ett ljus när hon får vittring på fågeln.

Ilse och matte närmar sig duvan långsamt. Sedan får Ilse order att resa, då släpps duvan och Ilse kommenderas att genast sitta. När hon sitter skjuter matte ett skott med startpistolen.

Vattenapportering en mulen novemberdag. Vattnet i Funässjön var iskallt!

När husse skjutit en hare på egen hand får Ilse träna släpspår. Vi drar haren 100-200 meter genom skogen och släpper Ilse att hämta.

Väl framme hos matte får man sitta och vänta på kommandot "loss".

Sedan ger man snällt haren till matte.

Kaninen Blanka fick nio ungar ganska sent på hösten, alla svarta och viltfärgade och inte alls vita som hon. Med risk för allvarlig kyla - tio minus och mer - fick hon flytta in i extraduschen med alla sina små. Sedan får vi hitta ett sätt att successivt anpassa dem till kylan, kaniner växer ju vinterpäls allteftersom för att klara kylan men för de små blir det inte lika lätt, vi får hjälp dem att klara sig.

Med kyla i luften och vatten i sjön som fortfarande inte var fryst blev det en märklig dimma som steg upp över Röstberget där vi bor. Solen lyste genom dimman och skapade denna trolska stämning på vår tomt.

Dagen efter blev det frysgrader och all fukt frös. Då såg samma tomt ut på detta vis.

Samma kyliga dag var utsikten mot Funäsdalsberget också märklig. Solen låg på berget och gav det en gyllene ton, mot Röstbergts frostiga toner.

Samma dag. Det ser vitt ut, men ingen snö har fallit. All frost kommer från dimman ch fukten från dagen innan.

I mitten av november när snön för första gången på över femtio år ännu inte hade lagt sig över Funäsdalsfjällen gick jag och Ilse upp på kalfjället och tränade. Det hade blåst storm dagarna innan, så det fanns inga ripor där uppe, men både Ilse och jag  fick massor med motion och dagen var fantastisk!

På över tusen meters höjd låg det ett tunt lager med snö.

Sjöarna var frusna. Utsikten var fantastisk!

Här tar vi lunchpaus invid en solig bergvägg i lä. Då älskar Ilse att sitta och spana ut över nejderna.

Även en Drent tycker om att sitta och beundra utsikten!

Bergssjöarna på tusen meters höjd var helt frusna.

Visserligen motljus, men ingenting går upp mot att leka i snö och på is.

Väl nere vid vallen väntade vi i solskenet på att bli hämtade av husse.

Äntligen snö igen efter en lååång väntan!

Då måste man springa av glädje

Ilse ÄLSKAR snö.

Utflykt till Olso. Här i Vigelandsparken.

Där fanns många konstiga skulpturer som måste spanas in.

På vägarna till och från Funäsdalen finns det mycket renar så här års (första veckan i december).

En Stockholmsresa före jul sitter aldrig fel, särskilt som där finns så många goda korvar. Här på julmarknad i Gamla Stan.

I Gamla Stan var det mycket folk och mycket att se.

Samma sak på NK. Där fanns dessutom gott om andra hundar.

Sedan blev det shopping i Sturegallerian. Kul med alla nya bekantskaper!

Efter en lång dag i storstaden är det skönt att vila sig på en mjuk matta ett slag.

Äntligen dagpremiär! Ilse blir spattig av glädje när sele och skidor tas fram.

Till en början springer och drar hon med otrolig fart. Det tar ungefär en halvtimme innan glädjeyran lagt sig lite grann.

Då faller vi in i en lagom takt. Första turen blev 12 kilometer-spåret Ramundberget-Klinken- Ramundberget.

Första fjällturen på skidor. Snön var lös och bitvis meterdjup. Mycket ansträngande, både för matte och hund.

Turen gick från Bruksvallarna till Ramundberget över Ösjöstugan. Efter ca. tio kilometer föredrog Ilse att gå i lite lugnare takt framför matte. En längre tur på fjället så här års är hård motionsträning - både för matte och hund.

Lunchpaus vid Östsjöstugan. Då får Ilse vinterrocken på sig och rullar gärna runt i snön en stund.

Efter en lång dag på fjället är det skönt att ligga på favoritplatsen framför brasan när man kommer hem.

Julhälsning 2011 från oss alla, till er alla!

Med förhoppning om en fröjdefull jul!

Tjugokilometersspåret en vacker trettondag

I minus tio får Ilse vinterrocken på sig när det blir rast.

Närmare minus trettio på Röstberget. Då får Ilse kalla tassar efter en lång promenad.

Vi över släpspår även vintertid.

Ilse springer som ett skott och kommer snart tillbaka med fyrakiloskaninen.

Avlämning sker när matte säger "loss"". Då blir det beröm och tack.

Ilses "jag-är-en-busig-hund" min.

Ett snabbt hopp ut i djup lössnö ...

...bara för att inse att det är alldeles för djupt.

Väldigt svårt att ta sig upp när snön är så lös och djup.

Sedan är det bäst att rulla runt en stund, bara för att visa att allt är helt okej.

Vi övar ligga kvar och vänta i skidspåret.

När matte ropar kommer Ilse som ett skott.

Lata dagar i väntans tider. Ilse är dräktig och har en månad kvar.

Under slutet av dräktigheten blir Ilse besatt av gossedjur som hon bär runt på i tid och otid.

Magen växer och blir lite lagom rund - det visade sig ju senare att det inte var någon stor kull.

Lille Arko blev ensam valp i kullen. Här är han ett halvt dygn.

Mor och son fann snabbt varandra. Redan från början var han en livlig och försigkommen krabat.

Arko, ett och ett halvt dygn.

Från första stund var Arko helt inriktad på en enda sak: att få ordenligt med mat.

Här är vår lillpojke, snart tio dagar gammal. Han har redan tredubblat sin vikt. Han bara äter och äter.

Visst är han i teckningen lik sin mor?

/

 

Kommentar
:) :( :D ;) :| :P |-) (inlove) :O ;( :@ 8-) :S (flower) (heart) (star)