Det är fantastiskt när man efter år av träning är ute med sin hund på fjället och den gör precis allting rätt. Vi har haft några sådana dagar med Ilse under hösten och denna dag, som antagligen var en av höstens allra sista fina snöfria dagar, var nog en av de allra bästa. Här ovan syns Ilse när hon står för en kull om 7-8, som så här på hösten är nästan vuxna fåglar som har blivit störda många gånger av andra jägare och hundar. Det betyder att de inte trycker så bra och att de gärna tar till vingarna vid minsta störning, vilket gör jakten på dem så mycket svårare. Men som den erfarna hund Ilse numera är står hon därför på väl avvägt håll, avancerar sedan gradvis, en sk. anpassad avance, dock med mycket smygande steg. Vilket inte betyder en trög avance - för det har Ilse aldrig - utan smygande just för att både hon och skytten ska kunna komma tillräckligt nära utan att fåglarna lyfter. Och det gjorde de heller inte förrän hon avancerade som ett skott den sista sträckan. Och fågel sköts. Och Ilse apporterade. Dessutom gjorde hon samma sak ett antal gånger till. Hurra för fina duktiga hundar! Och hurra för att träning faktiskt lönar sig och ger utdelning!
Här en mobilbild på Ilse som apporterar en ripa.
Och så här såg sjön ut i närheten där riporna sköts denna härliga höstdag.