Denna morgon gick matte femhundra meter ut i skogen och gömde sig under en gran innan hon blåste två korta i pipan för "hit". Ilse, som för säkerhets skull väntat bredvid husse, sprang som ett skott och hittade matte direkt.

Svårare var det dagen innan när vi tränade skogssök. Ilse kom för långt bort från mig och tappade kontakten. Då gick jag åt andra hållet lite kors och tvärs, hoppade över några stenar, klättrade över ris och stammar och gömde mig där jag inte syntes alls. En stund senare kom Ilse springande tillbaka. Och som hon letade! Hon sprang som en vilde och fick inte upp spåret. Till slut gav hon ifrån sig några ledsna skall. Då veknade jag och blåste svagt i pipan. Snart hittade hon mig såklart, till bådas glädje.

Efter det skulle hon apportera hardummyn. Jag gick hundra meter och kastade iväg den allt vad jag kunde, gick tillbaka till Ilse som låg snällt och väntade och skickade iväg henne. En minut gick. Två. Tre. Jag har ju lovat mig själv att stå tyst och vänta och inte ropa i onödan, men när ingen hund varken syntes eller hördes gick jag ditåt. Halvägs till dummien  och lite åt sidan hittade jag en hund - som hade hittat en död tjäder. Vid närmare undersökning visade den sig vara nyskjuten, magen flådd och bröst och lår utskurna. Tjuvskyttar är vi inte vana vid på Röstberget, men på sistone har det hörts ett och annat skott här uppe utan att man känt till att markägarna har jagat. Jag tog en bild och hoppas att ingen tycker att den är för obehaglig, men jag kände att den var viktig att visa.