Karin reste med sin Renslingans Arko hela vägen från Skåne för att träna på Långtora och vi hakade så klart på med Merel.
Det blev lydnadsträning tillsammans med vuxna hundar. Här sitter Merel och Arko fint. Det svåraste var att sitta kvar när fasanerna stöttes upp och flög förbi. Ibland kunde det bli tio-tjugo stycken, men efter några gånger lärde sig även våra unga hundar att bli kvar.
Det blev också träning tillsammans med andra valpar. Ännu en gång gällde det att sitta kvar.
Mycket i fågelhundsträning handlar om att kunna stanna på kommando. Här för Karin Arko i kaninhägnet.
Roligast är ändå den direkta fågelkontakten. Arko stod som ett ljus för duvorna, hela hans kropp darrade, hans fokus var total.
Samma sak gällde Merel, som ju har lite mer erfarenhet av fågelkontakt. För henne gäller det nu att respektera fågel, dvs. stanna tvärt när de lyfter och inte springa efter, inte ens ett par meter, hur svårt det än kan vara.
Vi fick en hel del egen tid med Amir. Arko gick från att springa hejdlöst efter till att sätta sig ned och se fågeln flyga iväg.
Det övades även reviering och Arko fick söka genom buskar och snår efter fågel - och som han gick igång när de äntligen flög upp. Han är en mycket målinriktad ung hund som älskar att söka fågel, men kanske älskar han sin matte ännu mer. Där kan ingen klaga på kontakt mellan förare och hund. Nu hoppas vi verkligen att det blir fler träningstillfällen som det här - och kanske med fler drentar som äntligen börjar träna ute på fält.