Det blev tre hela dagars härlig jakt långt ute på fjället denna första vecka av ripjakt, med bra - om dock varierat - väder. Vi hade tränat innan, så Ilse var ordentligt taggad och i bra kondition. Det är ju inte ett bra ripår i år. Många första kullar dog på grund av den kalla våren och då blir det gärna en andra kull som föds sent. Både när vi var ute och tränade och nu denna gång såg vi dessa pipkycklingar som springer iväg på långa skrangliga ben. Det gäller att stoppa sin hund i tid så att de inte tar de stackarna. Tyvärr har de inte stor chans att överleva när höst och vinter snart är här.
Vår tanke var att ta en massa bra bilder under jakten med mobilen, men batteriet dog tyvärr innan så hade skett. Som syns stod Ilse some ett ljus. I snåret framför trycker riporna. Kullarna var inte stora i år. Tre till fem var det vanliga, men Ilse har en bra nos och vi hittade fler än de (få) andra jägarna i området.
Hon har mognat fantastiskt och förstår nu verkligen hur det går till. Hon söker av rätt marker och markerar när hon får vittring på fågel så att vi kan följa det tillsammans. Det vill säga, stort och vitt sök när det ännu inte finns något och vänta när hon finner vittring och sedan nära med tät förarkontakt när fåglarna finns där. Hurra för Ilse, det är en fröjd att jobba med henne. Halva nöjet med jakten är ju faktiskt att jobba med sin hund och lära sig att förstå varandra och arbeta tillsammans i ett praktiskt sammanhang. Början på denna säsong var, trots sviktande fågeltillgång, något i särklass.
Och dessutom naturen: Vilka vidder, vilka vyer. Långt ute i vildmarken, flera mil från närmaste grusväg. Solen som glittrar i fjällsjöarna. Morgondimman över bergen. Tystnaden. Och alla de guldfärgade myrerna, det är ett hjortronår utan like, på många ställen gult så långt ögat når. Den svenska vildmarken i fjällen är helt sagolik, faktiskt. Hoppas att fler drenträgare också upptäcker det.