För ett år sedan var hon unghunden som fick vara med på ett hörn när gammeltiken jobbade, i år föll det sig så att Ilse löpte under första ripjakts-veckan och Merel fick ge sig ut ensam på jakten. Och vilken premiär det var! Vi är över förväntan lyckliga över hur hon söker, hittar och hanterar fåglar. Nog blev det ripor skjutna, men när det någon gång bommades var det aldrig Merels fel. Hon är verkligen en fågeljägares klippa!

Vilket även sonen Daniel och sambon Johanna fick uppleva när de var med under två av dagarna (Merel och matte var ute under åtta!).

I år blev det inte högfjäll utan vi höll oss mer i trädgränsen bland myr, sten och fjällbjörk. Vilket inte gav färre fåglar. Mer svårgått - visst - men lika fågeltätt - om än lite svårare att få till den perfekta situationen. En utmaning som Merel väl levde upp till - särskilt som hon håller så god kontakt! 

Det blev en del sköna stunder tillsammans i solen när det var paus. Det man önskar är att man kunde fånga de där härliga bilderna mitt under jaktens hetta - men så fungerar det ju tyvärr inte. Bilden av Merel när hon gör en anpassad avance i fyra led och pekar exakt rätt mot kullen, när hon reser på kommando och femton eller tjugo ripor går upp, i omgångar, och Merel blir fast på plats, och alla skyttar skjuter, ripor faller och matte säger "bra Merel, bra" och sedan "apport", och hon hämtar in och avlämnar och både matte och Merel är i sjunde himlen. Det är det man skulle vilja ha på bild, men tyvärr ... blir bara ännu en bild ...

... och det är på en mycket trött hund. Merel har gått ned några kilon under jakten och behöver helt klart ett par dagars vila nu, innan det blir dags för nästa utmaning - fjällprov!