Våra duvor har förökat sig över sommaren och tolv har blivit tjugo. Trots mängder av snö här på Röstberget fortsätter vi att träna med dem så länge det går. Merel får fortfarande närma sig duvan i långt koppel, men står numera stramt och länge, ända tills hon får kommando att resa, vilket hon gör snabbt och fint.
Ilse blir fortfarande lika uppspelt när det är duvdags, trots att det är rutin.
Stå för duva kan hon göra hur länge som helst.
Avancen är snabb och tveklös.
Ja, till och med så snabb att det kan bli ett hopp upp i luften ibland.
Eller efter duvan en kort bit.
Men sedan blir hon sittande. Man behöver inte ens kommendera "stanna". Duvorna är lite kalla och långsamma just nu, så någon gång har det hänt att Ilse lyckats ta dem i munnen, men hon släpper genast och duvan kan oskadd flyga hem till duvslaget igen. Bra för avancen, säger de som vet. Vi tänker att vi nog ska skaffa en duvuppkastare till nästa vår, och därmed hjälpa våra egenuppfödda duvor att komma snabbare upp i luften. Särskilt som lilla Merel visar tendens att vara ännu mer "på".