Bästa skogsfågelmarkerna i närheten av oss finns i de stora skogarna ovanför sjön Lossen. Jack, som haft en del "trubbel med pumpen" på sistone - vilket tyvärr har betytt att det mest har blivit Ilse, jag och startpistolen ute i markerna - insisterade på att det var dags att gå ut och "skjuta sig en tjäder".
När han skulle aktivera sitt jaktkort visade det sig dock att alla tre jaktområdena vid Lossen blivit avlysta för alla, även för oss med kommunårskort. Tyvärr blir det så ibland, jakttrycket i början av säsongen kan vara stort, med många hitresta jägare från övriga Sverige och Norge.
Valet stod då mellan att åka till ett område där chansen för tjäder var ytterst liten, och terrängen enormt mycket jobbigare, eller att gå ut och träna - med startpistol. Vi valde det senare.
De gamla skogarna ovanför Lossen är fantastiska - öppna och med god sikt. Ilse söker av cirka tvåhundra meter åt varje håll (nu när hon har börjat mogna anpassar hon alltmer söket efter terrängen och går när det behövs mycket längre än det sk. "under bössan" som det talas så mycket om) - och får verkligen springa. Men det är framför allt i den unga täta skogen som fåglarna håller till och det vet Ilse. Hon drar sig hela tiden dit. Vi försöker hålla oss i kanten av gammal och ny skog, vilket gör det enklare för oss att gå, men ger större chans på fågel. Två tjädrar hittade hon, en tupp och en höna. Erfarenheten till skogs måste fortfarande slipas så att hon får till ett riktigt stånd under de förhållandena, men åtminstone tuppen var inom skotthåll när den lyfte - vilket husse (utan sitt gevär) tyckte sved.
Jag skulle önska att det gått att fånga fåglarna på bild och ta lite bättre telefonbilder på Ilse. Här ovan får man i alla fall en känsla av farten, både på hunden och på mig. Att traska runt med systemkamera varje gång man är ute hjälper knappast träningen. Där får man nog ibland välja.
Sedan bar det av nedför berget på denna iskana. Vi har haft dimma och underkylt regn i flera dagar och väglaget var glashalt och grusvägen full med spår och gropar. Långa sträckor var vi tvungna att köra i snigelfart på ettan. Ändå sladdade vi nästan av i en nedförsbacke. Måste säga att hemresan var magpirrande!