Vi hade en rävunge i frysen och drog idag ett spår om hundra meter med den för Ilse. Hon, som aldrig har apporterat räv förut, var ytterst misstänksam för lukten i början av spåret. Nosade runt och gick sedan iväg en bit från spåret. Spårdragaren såg henne springa förbi, komma tillbaka, hitta räven, nosa på den, kissa vid sidan om den, börja gå tillbaka. Då ropade matte apport igen, Ilse hörde, vände och greppade rävungen direkt. Det är viktigt, just det där, att hunden själv väljer att den vill göra rätt. Det går inte att beskriva mattes lycka när hon kom tillbaka i full fart och avlämnade räven perfekt - med en min av att detta var bland det äckligaste hon någonsin varit med om. Rovdjurslukt är inte att leka med.

Därefter försökte vi samma sak med Merel - och det gick inte alls. Hon hittade räven, nosade på den och sprang tillbaka. Däremot gick det bra att få henne att apportera räven på närmare håll. Hennes apport är ju väl befäst.

Hämta och bära var inte alls något problem.

Inte heller att sitta och vänta på kommandot loss. Men även hon hade ett uttryck efteråt som man sällan sett. Räv är inte en drents dröm! Nästa steg blir ändå att få henne att hämta räven lite längre bort.  Vi har inga jättebehov av att våra hundar apporterar räv och det krävs än så länge inte på våra eftersöksprov, men det är intressant att försöka sig på det och bra om hundarna klarar det utifall att det någon gång behövs. I hemlandet har drenten sedan lång tid tillbaka används som apportör av räv.