Det var länge sedan vi tränade släpspår och när en av alla våra köttkaniner skulle slaktas passade vi på. Eftersom kaninen var stor som en fullvuxen hare (nästan 4 kg) valde vi att dra spåret på ridleden och sedan en bit bredvid, snarare än genom den meterdjupa snön i skogen.
Först visas Ilse var spåret börjar. Sedan ger matte henne kommandot "spår apport".
Då rusar Ilse iväg de tvåhundra metrarna tills vi inte längre ser henne. Att följa ett nydraget spår är aldrig ett problem, det viktiga är att hunden kommer tillbaka som ett skott med sin apport.
Det är alltid lite spänt de där sekundrarna innan hunden dyker upp. Snart gör Ilse ändå det. Helst vill man undvika att upprepa kommandot och spara berömmet tills hunden fullbordat sin uppgift, men här kunde matte inte låta bli att ge ifrån sig ett glädjetjut.
Sedan gäller det att komma ända fram, sätta sig och hålla kvar kaninen i sin mun.
När matte säger "loss", då släpper man, och sedan var denna omgång av kul slut. Förr använde vi gärna samma apportvilt (eller kanin) flera gånger, nu har vi bestämt oss för att en gång räcker. På så vis hoppas vi kunna lära Ilse att hon bara får en chans - och då ska det banne mig sitta.