Vi körde en mil till skogen invid sjön Lossen för några timmars skogsträning. Det var bra länge sedan vi var där, sist blev Ilse biten två gånger i läppen av en huggormsunge, vilket blev slutet på den jaktsäsongen, med dropp och vård på Hede distriksveterinärstation och tre veckors ordinerad vila som följd. 

Sedan dess har vi koncentrerat oss på fjällträningen, men nu när vi har övat mycket kontakt och samarbete på sistone tänkte jag att det vore bra att ge sig ut i en stor - och okänd - skog och jobba vidare där.

På den skumpiga skogsvägen såg vi först tre tjädertuppar från bilen och väl ute i skogen stötte vi på två till, vilket sporrade Ilse att tro att hon var en färdigtränad skogsjakthund som aldrig gjort annat (vilket är långt ifrån sant). Riktigt hur man ska göra när de sitter där uppe i träden har hon inte klurat ut, men kul hade vi, och kontakten i de täta delarna av skogen fungerade för det mesta bra. Hon söker framåt och åt sidorna och gör sedan en lov tillbaka för att stämma av med mig. Sikten är dock så pass dålig att vi nog bör skaffa ett halsband med pingla på när vi tar tag i skogsträningen på allvar

Lättare var det att ha koll på varandra ute på myrarna, som tack och lov var nästan frusna. Man måste ändå gå varsamt fram, annars kan man plötsligt sjunka ned med foten i djupt vatten.

Sedan är det alltid lika härligt att rulla runt och sträcka ut sig en stund i kråkbärsris och mjuk mossa!