Klockan sex i morse tog matte och Ilse bilen en timme till byn Messlingen för att gå en tur som matte inte gått på nio år, bara för att upptäcka att vägbommen dit upp fortfarande var låst. Alltså var det bara att vända och den bästa rundturen låg halvägs tillbaka till oss. Vi gav oss iväg upp på Anåfjället igen.
Däruppe var det fortfarande mycket snö, men skaren var bra - för det mesta - och när det sluttade gällde det för Ilse att snällt gå fot.
Sjöarna var nästan helt frusna, men där fanns redan andfågel som flög upp. Så här års är det absolut koppeltvång på hund i fjällen - fåglar häckar, renar kalvar - Ilse observerar allt, men håller sig ändå lugn.
Det tinade vattnet var kallt men gott.
Ilse och matte fick äntligen göra en massa härliga saker tillsammans.
Vi gick till och med ända upp på Anåfjällets 1301 meter höga topp
Däruppifrån har man en av fjällvärldens mest fantastiska utsikter, 360 grader runt, ända bort till Norge och Jämtlandsfjällen och snart sett hela Härjedalsfjällen. Inte så lätt att återge med en iPhone.
Här är toppen. Solen sken, allt var fantastiskt, vi började gå ned - sedan hände det ...
Och här finns ingen bild. Ilse började med ens bli ängslig, vi hade motvind och hon ville stanna hela tiden. Plötsligt bara stod den där, den som inte ska och borde finnas här. Vilken liten ensam ren, tänkte matte, när hon såg den på håll. Ilse satte sig pladask och vägrade att ta ett steg, la öronen bak och såg på matte, så där som hon bara gör när det finns björn. Vargen vred på huvudet, och då såg matte vad det var, trehundra meter bort, mumsande på något. Vi vände genast och skyndade åt andra hållet - helt fel håll från där bilen stod. Ilse tittade ängsligt bak hela vägen ner. Vargen uppenbarade sig på krönet och stod länge där och följde oss med blicken.
Den lilla turen som vi planerat blev längre med en mil. Husse och Arko fick hämta. Lärdom: Lita alltid på din hund! När den säger fara, då stämmer det. Väl hemma slocknade Ilse - det blev ju lite mer motion och spänning än vi tänkt. Arko, som under tiden tränat sig på att vara ensam hund i huset, la sig genast tillrätta vid hennes sida och burrade in sig så tätt det bara gick.
Han har blivit en sådan stor och (nästan) förståndig hund - läraktig, lekfull, nyfiken, glad. Om bara två veckor flyttar han till Skåne. Vi kommer med spänning att följa hans utveckling. Vem vet, han kanske besöker oss och följer med upp på fjället någon gång ...