Vad vi har längtat! Igår fick man äntligen börja träna på fjället. Då sken solen och vi valde att gå lite längre ner runt myrerna, där det var gott om ripa i höstas. Men inte en enda fågel. Idag regnade det oavbrutet, vi velade, men gick ändå ut. Och oj oj oj, vilken dag.

På fjällsluttningen ovan trädgränsen hittade vi två stora kullar och tre med 2-3. Minst 35 ripor, om inte fler. Och både Ilse och Merel skötte sig! Vilken lycka för matte, men störst var nog ändå lyckan för hundarna som äntligen fick göra det de älskar mest.

Riporna satt främst under videbuskarna och tryckte. Ilse visste att gå ned i tempo och söka av medodiskt i snåren. Så plötsligt stod hon, fick kommando att resa, några fåglar flög upp, då fick hon kommando igen, ännu fler flög upp, och igen och igen. En stor ripkull sitter utspridd över ett ganska stort område, och så här tidigt på säsongen (vi kanske var först!), särskilt när det regnar, tar de inte till vingarna lika lätt på en och samma gång. Väldigt bra för träningen och väldigt kul!

Merel var till en början inte lika försiktig i videsnåren, men efter att hon stött upp ett par fåglar, förstod hon också att ta det försiktigt där. Även hon hittade en fin stor kull och ja! hon klarade det hon med. Hade varit härligt att fånga alltsammans på film, men är man bara en person med två hundar är det inte lätt.

Som tur var fanns det ett vindskydd vid en av sjöarna där man kunde värma sig och äta lunch. Bara det finns fåglar, klagar varken matte eller hundar över att det är blött!